Detta med bloggar...

Det är helt klart både bra och dåligt. Kom av en slump in på en av alla dessa påtok för många bloggar som är skrivna utav änglamammor (och pappor för den delen). Alla dom som råkat ut för det ofattbara, det som bara finns i andras mardrömmar. Att förlora sitt barn. Jag kan inte ens tänka på vad jag skulle göra utan Lea här. Det känns så långt borta, hon är ju så självklar. Så varm, sprudlande och mjuk och go. Om tanken på att någonting skulle göra henne illa får mig att må dåligt, så vet jag inte ens hur jag skulle beskiva tanken på att hon en dag inte skulle finnas här, det är ofattbart. Jag är en sådan människa som tar livet som det kommer, försöker iaf. Visst är man orolig, ffa under graviditeten och allt sånt som rör lillan. När hon var alldeles pyttis och fick för sig att enda sättet att sova var på mage sprang jag som en tok fram och tillbaka för att kolla så att hon andades. Att väckas utav hennes sparkar på natten är både irriterande och alldeles underbart. Det gör ju ont när hon träffar mig på alla de ömma punkter jag har där förtillfället, men ååh vad det ändå är skönt att få ett litet livstecken ifrån henne sådär, mitt i natten. En påminnelse om att det inte bara var en dröm, hon finns faktiskt där, mjuk, varm, levande och min. Min min min. För känslan som jag känner när hon tittar på mig med sina stora blåa ögon, en kopia av sin fars, och ler sådär snett som bara hon kan, då finns det inget annat. Det är som att någon photoshoppat världen omkring oss till ett blurr, och allt bara stannar. Så nu klickar jag ner länken på denna fina bloggen, för mitt egna sinnes skull. J undrade vad jag höll på med när jag satt här och grät så jag nästan skakade i soffan allteftersom att jag scrollade nerför sidorna. Jag hoppas av hela mitt hjärta, att jag aldrig behöver känna hur hon (och alla andra i liknande situationer) känner sig. Att L får vara hel och frisk, växa upp och reta gallfeber på mig, förstöra mina finaste prylar, se till så att jag kommer försent ifrån jobbet och släppa ut hunden utan lov, är allt jag kan önska mig.