När tjompan ligger och sover i min famn så kan jag riktigt känna hur jag svämmar över utav alla dessa känslor. Jag är så oerhört lycklig att hon är här och känner mig både stolt och oförskämd att kalla henne för min! Samtidigt blir jag, ja hur ska jag sätta ord på det, både förväntansfull och lite skakis inför uppgiften att uppfostra och skydda henne inför världens alla faror men framförallt, rädd för när hon växt upp och ska stå på egna ben. Se henne misslyckas och lappa ihop sig själv, utan att jag kommer kunna göra någonting annat än att finnas där för henne, det skrämmer mig. Tack och lov är det en bit bort, många milstolpar som ska passeras först, och så mycket vi kommer vara med om och uppleva, men även andra saker att oroa sig inför innan dess.
Så jag försöker att inte tänka på framtiden så mycket, leva i nuet och klappar på den mjuka mjuka kinden, känner hur hennes fingrar kramar om mitt och blir bara sådär lycklig igen, min fina fina tjej! Men att det går så fort? Blir helt förundrad. Vet ju att alla tjatar om det jämt, men att dom hade så rätt, att det gick SÅ fort, det hade jag inte kunnat tänka mig. Kändes ju som att dagarna tog sig fram i snigeltakt när hon var i magen, nu är hon redan över 4 månader, vid bordet kräver hon numera att få smaka trots att jag tänkt vänta med det och ska ha koll på allt, överallt. Sitter skrämmande bra för sig själv, tack och lov är hon totalt ointresserad utav att rulla än, alltid något.
Nu börjas det någon som börjar att knorra här, pausen är över, för denna gången.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar